Composia - Tankar
Hur mycket överraskning finns det i att lyssna på sig själv?
En hel del, visar det sig. Både tokigheter och klokskap kan sippra ut och nå de egna öronen.
Meningen med nonsens
Nonsens upprättar en gräns mot det meningsfulla.
Det meningsfulla framträder då tydligare i kontrast till det meningslösa.
Det paradoxala blir därmed att nonsens får en mening i sig – som kontrastmedel.
Riktigt intressant blir det när kontrastmedlet avslöjar det påstått meningsfulla som meningslöst.
Då får nonsens rollen som sanningssägare.
De flesta tycker nog att det finns riktigt nonsens, så kallat "äkta" nonsens.
Men kan någon bevisa att det är meningslöst i alla sammanhang?
Stolar i snön
Han ville ge ut en diktbok, läsa dikterna för en publik och fotografera framträdandet.
Han ville skapa något beständigt.
Så ambitiöst, sade jag.
Han ville ställa ut stolar i snön och bjuda in människor att lyssna på honom när han läste sin poesi.
Men stolarna är ju hantverk, sade jag. Ser du inte spåren efter hyveln? Stolarna kanske förstörs av fukten. Vi måste visa respekt för andras hantverk.
Han tyckte att man inte kan behandla tidigare generationers alla saker och ting som museiföremål.
Du vill väl inte att någon river bitar ur din bok och av dina fotografier för att göra ett collage – utan att fråga dig? sade jag.
Det ville han verkligen inte. Vi kan ju fråga hantverkaren vad han tycker om ditt förslag, sade jag.
Han visste inte vem det var.
Det kanske är din far, svarade jag.
Då tyckte han att jag blev litet för personlig och aggressiv.
Oj, sade jag, vilken bra definition av poesi!
Utbyte
Det ena ger det andra.
Det andra tar det ena.
Vivaldi
Jag lyssnar på Vivaldis violinkonsert ”Sommaren” medan jag skär grönsaker till en omelett.
Fönstret är öppet och sommarens varma luft strömmar in.
Musikens intensitet ger mig en aning om Italiens heta somrar – och kryddor.
Jag försöker föreställa mig den förväntan som Vivaldi måste ha känt när han samlade några musiker och delade ut notbladen. Jag försöker föreställa mig den glädje som han måste ha känt när han hörde musiken för första gången.
Vivaldi komponerade fyra violinkonserter med samlingsnamnet ”Årstiderna” i början av 1700-talet.
Jag försöker föreställa mig den anspänning som han måste ha haft när han dirigerade violinisterna som premiärspelade musiken för furstar och beskyddare i de norditalienska städerna.
Musiken, funderingarna och den fladdrande sommargardinen väver liv.
Och de stekta grönsakerna doftar durackord.
Mellan drömmarna
Medan du sov, skrev jag en dikt.
Medan jag sov, läste du den.
Så väckte vi de slumrande orden.
Poesins porer
Det handlar inte om att studera objekt i mikroskop
Inte ens ett vanligt förstoringsglas är aktuellt
Inga apparater som skydd mellan betraktare och betraktad
Nu handlar det om att komma nära med ögonen
Tränga in i den personliga sfären
Passera den privata gränsen
Att vara två där annars bara en är
Att komma så nära en annan människa att jag ser mig själv
Inbromsning
Ilskan har fäst en bloddroppe
på tapeten
Vägledd av tyngdkraften
vandrar droppen neråt
för att gömma sig
i en golvspringa
Men luften koagulerar blodet
och droppen blir en del
av tapetens mönster
Inte ännu
Jag avvaktar rörelsen
Väntar med förflyttningen
Jag håller tillbaka impulsen
Ignorerar ingivelsen
Jag spar sinnesförnimmelsen
Flyttar den in i framtiden
Jag väntar med upplevelsen
Skapar förväntan
Jag känner efter senare
Efterkänning
Inom räckhåll
När det introverta känns utåtagerande
När stillheten känns brutal
När det gömda känns betittat
(inte är utan känns)
då möts det subjektiva och det objektiva
Inte är
Utan känns
Och ändå så verkligt
Det är inte alltid tillförandet som skapar värde
Det kan även borttagandet
Det vet stenhuggaren
När tomheten rinner över bredden
och dropparna urholkar mättnaden
då återvänder vardagens brus
som jag kan forma till något meningsfullt
Det är där i kanten
vid gränsen
som den oväntade avvikelsen växer
Den kraften finns inom min räckvidd
Det är där varandet kan bli blivande
Det är där blivandet kan bli varaktigt
En nysning blir ett vulkanutbrott
och rekylen slungar huvudet bakåt
Historien invaderar nuet
som myrorna runt en spilld sirapsdroppe
Nä, nu får det räcka
Mellan pauserna
Det pågående har tagit en paus.
Och nu händer det något. Vadå? Pausen börjar.
Nu blir det ett avbrott i pausen för ett stycke verklighet.
Vi kör paus 2 direkt efter paus 1 – för att hålla tempot uppe.
– Jaha, vad är det som pågår här då?
– Paus.
– Ja, ja, skingra dig.
Paussnack
Vi sköter vår lobbyverksamhet i hotellfoajén.
Min skugga är ljusskygg.
Jag bryr mig mindre när det är mörkt.
När jag var liten trodde jag att cykel betydde kretslopp.
Jorden är inte platt men det går att ordna. Det är i alla fall min plan.
Ibland längtar jag till förortens puls.
Jag måste ta tag i mitt liv och sluta använda klyschor.
Början är en bruten orsakskedja. Hoppsan, är det definitionen på ”fri vilja”?
Och stenen sade: Du måste leva för att kunna dö.
Den som inte ser pinnarna i backen, anser nog att slalomåkaren irrar.
– Jag ser det väldigt tydligt.
– Vadå?
– I hörnet här, suddigheten.
– Dom här stenarna som du har staplat, ska dom vara här?
– Ja, dom ska stapelvara här ett tag. Sen kommer tiden att tippa dom.
Avslut 1
– Nä, nu får det räcka.
– Men jag är ju inte klar än.
– Vem blir det – någonsin...
Avslut 2
– Nä, nu får det räcka.
– Ja, men hur länge?
– Hur långt, menar du kanske?
Ursäkta, kan vi fortsätta pausen nu?